Jag har Asperger. Jag är en person som ofta inte är som alla andra. Jag tänker annorlundare än vad du gör och kan inte heller hantera mina känslor. Det skarpaste symptomet är att jag är ljudkänslig. När något skrattar högt så är det en jättejobbig situation för mig. Jag klarar inte heller av dammsugarljud. Jag har alltid varit unik. När jag var liten var jag oftast i min egen värld. På dagis te.x kunde jag kolla upp i taket när det var lässtund och jag kunde helt utan problem förklara vad boken handlade om. Redan då förstod mina föräldrar att jag var annorlunda och unik. Jag var inte som de andra barnen. Jag visste ju inget annat så jag tyckte det var helt normalt. Min bror har autism och när jag var liten så märkte mamma hur lik jag var honom i sättet. Hon förstod att det var något med mig som var annorlunda, precis som min bror. Eftersom mina föräldrar inte riktigt visste vad det var så förstod de mig inte. De visste inte, även om mamma hade en misstanke.

 

Jag fick sedan göra massa tester hos någon som hade handom ungdomar med svårigheter. Jag minns inte allt. Jag har bara ett minne från den dagen jag fick diagnosen. Vi satt i väntrummet och väntade på att *vad hennes namn var* skulle komma. Hon hade alltid på sig stövlar med klackar så jag visste när det var hon eller inte som kom. När hon kom pratade hon med mina föräldrar och sa något om att jag hade Asperger. Jag visste ju inte var just Asperger innebad så jag förstod inget. Jag visste inte ens var en diagnos var. Jag kommer ihåg att vi sedan gick till hennes samtalsrum. Där mamma och pappa satt var det ett litet bord med snäckor i en skål. Jag kollade på snäckorna och var inne i min egna lilla värld. Jag kollade runt lite och var inte ens medveten om att mina föräldrar pratade med psykologen. När jag vaknade ur min värld satt jag och sparkade på golvet. Psykologen gav mig ett papper och en penna eftersom jag antagligen var rastlös. Vad skulle jag göra? Varför gav hon mig den? Skulle jag rita eller skulle jag använda den senare? Det var tankar som pluppade upp när hon gav mig pappret och pennan. Jag hade svårt att förstå när något var otydlig. Det är har jag nu med. Hon som "tog handom" mig förstod mig, vilket iförsig var självklart eftersom hon var utbildad.