Jag har aldrig någonsin förlorat en nära, om man inte räknar med husdjur. För många år sedan blev min katt Maja påkörd. Jag var förstörd. Nu har jag min älskade bästa vän Stina. Förlorar jag henne, så förlorar jag en del av mig själv. För hon är verkligen en del av mig. Min älskling till katt.

Jag vet inte hur det känns att mista en person man älskar, för jag har aldrig förlorat någon. Men jag lider med de som har förlorat en nära. Jag förstår smärtan men jag kan inte känna den. Jag försöker att föreställa mig hur det är. I somras kunde jag inte hålla mig längre. Jag grät. Jag grät för 22 juli 2011. Där kom det. Smärtan jag hade hållit inom mig. Det var en lättnad efteråt. Klumpen släppte. Helt plötsligt mådde jag inte dåligt längre. 

Men idag dock kan jag känna en liten klump i bröstet när jag ser en bild från 22 juli. Jag försöker att glömma, men internet påminner mig varenda jävla gång. Här har jag gått och glömt bort den dagen helt och hållet. Och sen kommer det en bild på aftonbladet som ska påminna mig om klumpen.

Nej, jag kände ingen som miste livet den dagen. Men Norge är en del av Sverige. Vi är vänner. Bröder och systrar.