Att jag är mindre värd är något jag inte är. Jag må vara annorlunda, men jag är precis som andra fast med svårigheter i vardagen. Jag är inte heller dum i huvudet bara för att jag har en diagnos.  Det är sånt här som stör mig. Folk tror att vi med funktionsnedsättning är helt efterblivna. Men har du tänkt på att det är tvärtom? Visste ni att vi är intelligenta? Vi är också människor. Vi är modiga att visa vem vi egentligen är!

Vi kan lära oss att leva med våra svårigheter. Jag har haft det jättejobbigt med att prata med andra. Men idag går det som en dans. Jag är inte rädd längre, vilket betyder att jag har lärt mig att leva med mina svårigheter. Alla blir äldre och mognare någon dag.

Det finns en del som jag har varit rädd för.

*Bollar* När jag gick på låg- och mellanstadiet var jag livrädd för basketbollar, fotbollar och andra bollar som är hårda. Så fort någon skulle passa till mig fick jag panik. Därför var jag aldrig med när det var basket på idrotten. Jag stod bara där och låtsades vara med i leken. Idag har jag lärt mig att inte vara rädd för bollar, men kastar någon en boll mot mig i en hög fart så får jag panik. Men kastar någon försiktigt när jag är beredd så kan jag fånga bollen utan att vara så rädd.

*Socialt Umgänge* Jag har alltid varit blyg, tillbakadragen och tyst. När jag skulle säga till personen i kiosken vad jag ville ha så pratade jag så tyst att personen inte hörde vad jag sa ens. Antingen så fick mamma eller pappa puscha mig eller så fick de säga till kvinnan vad jag ville ha. Åren gick och jag lärde mig mer och mer. Idag är det inga problem alls. Jag kan idag högt och tydlig säga till kvinnan eller mannen på pizzerian vad jag vill ha.

*Hinderbanor* Jag har i stort sätt aldrig tyckt om höjder. Skulle jag klättra upp på klätterställningen på idrotten inbillade jag mig alltid att den skulle lossna. Jag har aldrig tyckt om att köra hinderbanor på idrotten. Inte ens idag. Jag inbillar mig fortfarande att klätterställningen på väggen ska lossna. Men med uppmärksamhet och respekt av läraren så slipper jag att köra hinderbanor. Sen att klättra upp på en bänk och sen hoppa ner på en matta har jag bara klarat en enda gång. Halvvägs upp så börjar jag svettas samt gråta en skvätt och idrottsläraren ber mig att hoppa ner. Det handlar om att lita på sig själv, men just då klarar jag inte av det. Det här hände på mellanstadiet, men jag kan inte tänka mig att än idag att klara alla hinderbanor.

Sen har jag något till men som jag inte kan komma på just nu. 

Jag hoppas att det här inlägget uppmärksammas av andra. För jag vill att ni ska veta att vi är inte dumma i huvudet eller efterblivna. Vi är intelligenta och lojala. Vi kan! Vi är en familj som kämpar tillsammans! Vi ska klara det!